Det är något meditativt över att göra de här skålarna. Timmar av putsande i alla små dalar och kullar som skapas när man tummar fram en form. När man tror sig vara klar och bara ska ta bort den där sista lilla repan eller vecket så spricker skålen och faller itu. De gångerna den håller formen och inte trasas sönder blir man så nöjd så nöjd. En skön känsla helt enkelt.
Varför ska det va så svårt med tekannor? En tekanna består av kropp pip lock och handtag ska det va så svårt. Locket ska passa vilket kan vara lite krångligt eftersom den ibland krymper mer än kroppen. Helst ska locket ha låg tyngpunkt eller något slags lås för att inte ramla av när man häller. Pipen ska skäras på ett bra sätt så att det inte droppar längst kannan när man häller och dessutom vara över kanten på kannans hål så inte teet kommer ut ur hålet i kannan i stället för pipen. Trycket i pipen ska vara perfekt så teet kommer i lagom stril. Drejränder inuti pipen kan förstöra teets bana. Dessutom så har leran minne och drar sig ibland tillbaka så pipen blir alldeles sne. Men det vet man inte innan. Sen kommer man till handtaget det ska sitta så man inte bränner sig och även befinna sig så att tungdpunkten kommer rätt. Nu till det allra svåraste alla dessa förhoppningsvis funktionabla bitar ska vara snygga ihop. Så vad gör man?Min fantastiska lärare säger gör en tekanna om dagen så lär du dig. För mig tar det tre dagar, alltså det tar tre dagar att göra en tekanna. Har iaf lyckats dreja tio pipar i kväll. Känner mig stolt.
Vi fick orden maskin och frukt/grönsak. Vi spånade gemensamt i hop några motsatser och likheter runt orden som vi kom att tänka på, sen fick vi var och en sitta och fundera och bestämma hur vi ville jobba vidare. En sak var bestämd det skulle göras på drejskivan. Samma vecka hade vi dreja stort uppgift men jag fastnade totalt på den här uppgiften. Vet inte hur många smådelar jag drejade den veckan.
Nattlampor i porslin för stora och små. De bor gärna flera ihop men fungerar även en och en.
Tanken är att man har små ljusdioder under varje ö.
Tjänaren kom till under ”kannprojektet” Vi fick en timme på oss och skulle rita 50 kannor utan tanke på funktion eller möjlighet att förverkliga dom. Vi satte upp våra skisser och därmed hade vi över 500 olika kannor ingen lik den andra. Resten av dagen gjorde vi små miniatyrer av de som vi gillade. Vi valde sen ut någon eller några som vi ville fortsätta att jobba med i större format. Jag föll för tjänaren den känns lite sorgsen, tror att jag möjligtvis hade lyssnat på kåldolmar och kalsipper skivan någon kväll dessförinnan . Jag misstänker att den här kannan gav mig inspiration till mufflorna och resten av filurerna.
Stormufflan, tha boss kan man väl kalla henne. Den största hitills.
Ringlad och svartbränd.
Drejade och omformade burkar, oxidationsbrända, i olika former och storlekar.
Mufflorna kom till när jag mest satt och kladdade hos en klasskompis. Det blev till en egen liten värld där numera flera av mina saker bor.
En av 180 andra bitar ca 2×2 cm som förhoppningsvis ska bli en tavla. Från uppgiften ” Att täcka en yta” som handlar om offentlig utsmyckning, rytm och komposition. Vi får se vad det hela leder till, alla bitarna är i allafall skröjade och jag har bestämmt hur de ska vara vridna i förhållande tillvarandra. Det var inte lätt. Nu gäller det bara att bestämma sig för hur jag ska bränna dem. Ska testa att doppa i saltvatten och några i askvatten, glasera några, kanske svartbränna eller rakubränna eller kanske reduktionsbränna med någon trevlig chünglasyr. Hmm blir nog till att göra flera bitar. För mycket val ibland.
Min första drejade cylinder burk, med kavlat lock. Svartbränd i självbyggd tegelstensugn.
Jag tycker om lådor, burkar och skrin av olika slag. Jag vet inte tror det har något att göra med att man kan gömma saker i dem, som barndommens små skattgömmor som man hängde upp i träden eller grävde ner. Jag ville göra en låda med gångjärnsfunktion där locket var nersänkt. Det visade sig vara lite småklurigt att få till de rätta vinklarna i bakkant. Men här är den nu iaf, min rakuburk .
